Barns drömmar är alltid verklighet, var tappade vi taktpinnen?

0kommentarer

En stor man sa en gång:
"Bästa handlingen är att ge mat och hälsa på de du känner och inte känner."

Hur ofta hälsar man på folk man inte känner och frågar om de behöver något? Skulle folk ta emot hjälpen eller känns det konstigt? Jag tror på det sistnämnda, men varför? Förmodligen för att det är så sällsynt. Kan man ändra på något?

Häng med på ett resonemang; Som barn drömmer alla, alla som spelar fotboll ska bli Zlatan, alla som gillar skolan ska bli läkare och vissa drömmer om andra storheter. Men som barn känns det mer som en kommande verklighet än en dröm. Jag tror att den verkligheten sakta tynar bort till en avlägsen dröm, allt i takt med att åldern ökar. Tror du fortfarande på att du ska bli fotbollsproffs i 20 års åldern så betraktas du som halvt efterbliven och något drömyrke kan du lika gärna glömma om du inte är en bra bit på vägen vid 25. "Du kan väl inte vara så optimistisk hela tiden". Varför inte? Vad har får du för fördel av att INTE drömma, tro och vilja? Du får det du ger, vågar du drömma och ge allt kommer du få resultat. Så dröm, sträva och försök uppnå saker.

En av mina kommande verkligheten är att folk ska vara bättre medmänniskor, ett försök på vägen kan vara att hälsa på folk. Erbjud er betala morgondagens fika, le mot någon ni inte visat ert leende för förut. Jag tror på det.

Goda gärningar:
Bjuder en okänd man på lunch idag, han höll mig sällskap och berättade många fina saker. Han bad om råd och jag försökte ge.
Ringer en vän som behöver det.
Ringer och kollar om en vän är vaken till jobbet.

Nu blir det träning.

Make a diffrence, imorgon kan det vara försent.

Kommentera

Publiceras ej